|
Oslo |
|
|
|
Karlstad |
| Start | Aktiviteter | Blandat | Bredband | Fiske | Fritid/Turism | Föreningar | Företag |
 |
| Hantverk/Kultur | Historia | Jakt | Kommunikation | Kyrkan | Utbildning | Länkar |
|
Information om Martins historiesida |
Martin Sparby |
|
|
|
|
Skillingmark är namnet på en liten socken i västra Värmland... |
|
…och här hos oss finns det en del information om just Skillingmark… • En historisk tillbakablick på Skillingmarks oroliga förflutna• En geografisk orientering. Var ligger Skillingmark och hur ser det ut? • Skillingmarks äldsta kyrkor • Namnet Skillingmark • Å så nôggre Schällingmarkshistorjer • Litteratur om Skillingmark. Finns det sådant? Jodå! |
|
|
|
Namnet Skillingmark härrör sannolikt ifrån att socknen sedan mycket länge utgjort ett gränsområde, en "skiljemark" mellan Sverige och Norge. Bygden ligger intill riksgränsen i Värmlands nordvästra hörn, och gränsar till Norge i väster och norr. Under nionde århundradet räknades Värmland till Norge och lydde under den norske kungen. Sedan slutet av 1000-talet har landskapet och socknen tillhört Sverige i stort sett hela tiden, även om handeln och övriga kontakter västerut med Norge troligen varit lika omfattande som kontakterna österut, med det egna landet. Den första kända regelrätta gränsdragningen mellan Värmland och Norge genomfördes år 1273. Det faktum att bygden utgör ett gränsområde mellan Sverige och Norge har lett till att både Skillingmark och angränsande områden i västra Värmland härjats och skövlats under ett antal fejder och krig. Nåväl, allt var inte krig och elände, inte förr i tiden i varje fall, inte alltid. Landshövdingen Adolph Mörner beskriver år 1762 Skillingmark som en hyfsat välmående skogsbygd, dock med viss brist på åkermark. Drygt åttio år senare, år 1845, beskriver Ludvig Borgström generellt Nordmarkens innevånare som före detta hästskojare och bedragare, men han vet också att berätta att skojerierna sedermera har minskat och i det närmaste upphört. Befolkningens storlek har varierat kraftigt med tiden. Flest Skillingmarkinger fanns det år 1863, då socknens folkmängd uppgick till 1251 personer. Därefter minskade folkmängden under 40 års tid, detta till följd av att många sockenbor tog chansen att emigrera till Amerika. Efter detta skedde en återhämtning, och1933 fanns det 1191 personer i socknen. Sedan dess har dock befolkningen stadigt minskat, till följd av tilltagande arbetslöshet och en obarmhärtig ekonomisk politik som konsekvent gynnat våra storstadsområden på landsbygdens bekostnad.
Skillingmarks kyrka, som ligger i tätorten
Skillingsfors, är uppförd år1689 och byggd av
trä. Hela kyrkan var ursprungligen (från slutet av1690-talet)
täckt med tjärade trästickor, men är numera
försedd med vitfärgad stående träpanel. Altartavlan
är utförd av Nils "Bildhuggare" Falk år
1703 och bemålad av Carl Fernstedt 1704. |
|
|
|
Anders Jacobsson (1645 - 1708) föddes i Östra Älgestad den 1 Maj 1645. År
1662 blev han soldat, vilket han skulle komma att förbli i 14 år. År 1666
gifte sig Anders Jacobsson för första gången, med en kvinna vid namn Sigrid
Grelsdotter. De skulle komma att få 11 barn tillsammans, 6 döttrar och 5
söner. Av barnen skulle 6 stycken sedan komma att överleva sin fader, Anders
Jacobsson. Han flyttade sedan med sin familj ,osäkert när, till Tömte i
Köla. När Gyldenlöwefejden tog sin början 1675 - 76 började han tjänstgöra som "kunskapskarl", åt befälhavaren på Eda skans, general Gyllenspetz. (Kunskapskarl är väl med dagens terminologi närmast att översätta med spion). Lite senare under kriget skulle Anders Jacobsson komma att fungera som ledare för det allmoge-uppbåd som deltog i striderna. Och det var i den positionen han utförde de gärningar och den krigslist han blev känd för, och som upptecknades utav Kölaprästen Sven Faxell. Även Erik Fernow berättar om Anders Jacobsson, även om det är kortfattat och bara berör krigslisten på Hemsjön. Efter kriget lät kung Karl XI belöna Anders Jacobsson för hans insatser. 1680 fick han genom ett kungligt gåvobrev daterat Kungsör 7 februari Anno 1680 och undertecknat av Karl XI själv, ödehemmanet Gunnerud, att besitta skattefritt resten av sitt liv. Hans efterkommande utlovades att slippa undan med halv skatt för all kommande tid. Anders Jacobson flyttade nu till Gunnerud/Gunnarsrud, och bedrev timmerhandel, samt var vid två tillfällen riksdagsman. Han blev också mycket aktiv inom kyrkan, och enligt församlingens sockenstämmoprotokoll så gav han rikliga donationer till kyrkan, dess inventarier och utsmyckning. Efter hustrun Sigrids död 1703 gifte Anders Jacobsson om sig samma år, med Elin Torstensdotter. Hon avled några år senare, i april 1708, inte i Gunnerud utan på gården Kronan. Fyra månader därefter, den 31 augusti 1708 avlider så även Anders Jacobsson på Kronan. Sonen Anders Andersson hade redan tidigare tagit över gården i Gunnerud. Karl Rencke, från vilken jag hämtat en stor del av ovanstående uppgifter, får avsluta denna betraktelse över Anders Jacobsson: "Om han under andra omständigheter verkligen haft förutsättningar att avancera till general, kan man ju inte veta. Ett vet vi: att denne kölabonde av sin herre och konung befordrades till skillingmarking."  |
|
|
|
Det här är en avskrift av Karl XI's gåvobrev till Anders Jakobsson. Gåvobrevet finns i minst två versioner. Den här versionen är från gården Där Framme i Gunnarsrud. Wi Carl med Guds nåde Swerges Göters och Vänders Konung, Storfurste till Fin land, Hertig uti Skåne Est lan List lan Carelen Brehmen Varden Stetin Pommern Cofuben, Och Vändens furste till Rugen, Herre öfwer Ingerman land, och Vissmar, så och Pfals, Greve vid Rin i Beyren till Gullik Klave och Bärgen Härtig S.S. Göre wetterligt att emedan denne brefv hafvande och för dätta soldaten Anders Jakobsson hafver uti sist förfluten krigstid genom kunskaper och andera nytiga tjenster giort sig wärdig af vår nådiga i håg kommelse, ty hafve wi honom det samma värkeligen att betyga velat här med. Och i kraft af detta vårt öpena brefv, af särdeles gunst och nåde skänkt och för unna skatte eller jord ägande rätten af ödes hemmanet Gunnarsrud i Skillingmark socken och Nordmarks härade i Värmeland som i genom skatte vrak för nimmes vara Oss och Kronan hemfalit; för sig och sina efter kommande till enn evärdelig ägendom. Hafvandes och så der jämte bemälte hemman qvitt och fritt för alla de der af gående utlagor i sinn och sin husterus lifstid, att nuta och behålla efter som bemälte hemman och här efter till halft skall wara för medlat på det åboerne fram deles den der af gående skatt och utlagor så mycket rektigare kunna at göra och erlägga, till yttermera visso hafver wi detta med egen hand underskrefvit och med vårt kongeliga secret bekräftat låtit. Datum Kongs Öhr den 7 februari ano 1680
Carolus
[L.S.] A Renschiöldh Vidimaras BBBörjeson
Kam. vi ordf i Skillingmark |
|
|
|
En skillingmarking berättade: -En vinter va dä så kallt, att jä
reste ner te Sahara, där jä vesste att dä skulle väre vart om fötterna.
Män där råkte jä på en boaorm. Dä va te å ta på langkutten dä, å hôlles dä
va, så rädde ja mäg op i e tall. Ormen tulle säg runt talla som e kringle
å vänte. Dä va kuselit, ska du vete, å jä tänkte, att nu ä dä allt slut mä
däg lell, Gusten - för en tocken där boaorm han äter bare var sjätte veke,
å en skellingmarking han luter (måste) ha sex mål om dagen, om han ska
klare säg. (ur Värmlandshistorier av Eva Wennerström-Hartman.)
Någonstans i Nordmark: -Å kan ni tänk er, när ja kommer in te'n så
setter kärn å dôpper havregrynsgröt i brännvin! (paus.) Om dä
teminstingens hade vart rôgmjölsgröt - för dä ä gôtt dä! (ur
Värmlandshistorier av Eva Wennerström-Hartman.) |
Kalle Kula var i Holmenkollen tillsammans med några kompisar från Skillingsfors för att bese den klassiska 5-milen på skidor. Alla förväntade sig att Mora-Nisse skulle segra, vilket han inte gjorde denna gång p.g.a. feber. Några norrmän stod i en klunga en bit från svenskarna och undrade lite retsamt vart den svenska fanan hade tagit vägen. Då sade Kalle Kula "Dänn, dänn sleit vi ut i Sangt-Mårits." En skillingmarking, som varit i Amerika, berättade om sina äventyr på en hönsfarm: -Nå jä kom dit, satte farmern mäg te å hogge huve tå hönsa. Jä tog öxa å högg å högg, män da kom farmern å sa: så gär vi inte här, uta han stack te mäg änna som en lie. Å I må tru mäg än inte, män ja geck skårgång i hönsgårn, å farmern va ätter mä e räfse å drog ihop dom i höger. Så geck dä te i Dakota, gut. (ur Värmlandshistorier av Eva Wennerström-Hartman.) |
|
|
| När man börjar leta efter fakta om Skillingmark så upptäcker man att det inte är så enkelt att finna precis just det man söker. Det har nämligen inte skrivits så värst mycket om Skillingmark. En hel del fina arbeten finns dock, som behandlar västra Värmland, och som kan vara mycket intressanta. Som informationskällor till Skillingmarkssidan har jag använt mig av de böcker som finns upptagna i litteraturlistan nedan. För alla läsare som vill veta mera, och inte bara nöjer sig med min översiktliga och ytliga sammanställning, kan de starkt rekommenderas. |
|
Arvid Ernvik. Olof den helige och Eskoleia. |
Snorre Sturlason. Nordiska Kungasagor. |
|
|
|
Adolph Mörner var landshövding över Värmland-Närke under tiden 1756 - 1766,
och mycket mån om landskapens utveckling. Hans skrift Kort oekonomisk
Beskrifning över Wermeland Åhr 1762 är ett mycket intressant och värdefullt
arbete. Skillingmark tas upp till beskrivning i underavsnittet Kiöhla och Eda, i
avsnittet om Jösse Härad. |
|
|
|
Ludvig Borgström, som f.ö. var bördig från Karlstad, och utbildad vid Lunds
universitet, reste sommaren 1845 genom västra Värmland, och upptecknade i sin
Berättelse öfver en resa i Vermland en mängd förekommande seder och bruk hos
allmogen, samt beskrev ett antal intressanta sägner och geografiska och
geologiska kuriositeter. Att beskriva Värmland torde ha varit den primära
avsikten med resan, som finansierades utav Vitterhets-, Historie-, och
Antikvitetsakademien. Kapitlet om Nordmarks Härad inleder Borgström med att berätta att det "är den minst kända, men kanske mest egendomliga trakt af Vermland. Gränsar i V. Till Norge och i S till Dalsland. Detta härad förenar ock, vad språk, folklynne och plägseder beträffar, både Norge och Dal med det öfriga Vermland. Att det fått namnet Nordmarken, ehuru utgörande Vermlands sydvestligaste del, härleder sig från den tid då häradet utgjorde nordliga delen af det vidsträckta Markernas (=Dalslands) skogar Utan tvifvel räknades äfven angränsande delar af Norge, såsom Aremark och Ödemark, till Markerna." Borgström berättar vidare:"Inga jerngrufvor finnes i vestra Vermland, och Nordmarkens aflägsenhet från Bergslagen och de svåra kommunikationerna hafa gjort, att först i senare tider ett och annat bruk blifvit anlagt. Timmerhandel, Boskapsskötsel och Hästhandel får derföre fylla hvad som brister i jordens afkastning. Som jernbruken äro få, större lantegendommar nästan inga och intet enda säteri finnes i hela häradet och följaktligen få eller inga "herrekarlar" finnas, så har allmogen derigenom erhållit en sjelfständighet och en hållning, som fördelaktigt utmärker dem framför de öfriga häradsborna vester om Clara (öster om Clara är förhållandet det samma med Bergslagen, men af helt andra orsaker)." Ovanstående stycke var säkerligen trevlig och gemytlig läsning för alla Nordmarksbor. Tyvärr är fortsättningen i nästa avsnitt inte lika positiv och smickrande, i varje fall inte för Nordmarkens gamla befolkning: "Så länge lurendrejeriet på Norge var vinstgifvande, utöfvades detta af snart sagt hela häradet och allstrade bedrägeri och vinningslystnad och flera andra oarter, som inverkade ganska menligt på folklynnet . När dertill kommer, att Nordmarkingen, liksom Norrmannen eller Baggen (som han kallas) har stor förkärlek för hästar, och fordom infann sig på alla marknader i provinsen för att sälja eller byta, och i båda fallen försökande så mycket möjligt bedraga köparen, så var det naturligt att Nordmarkingen med sitt trotsiga öfversittar-lynne och sitt begär efter slem vinning skulle blifva inblandad i en mängd gräl och tvister, som oftast slutade med blodiga slagsmål, -och att han skulle blifva illa anskrifven hos de öfriga Vermländningarne, från hvilka han dessutom i så många stycken skiljer sig. Hvad som ock i sin mon tör hafva bidragit till Nordmarkingens vanrykte är den omständighet, att den öfriga Vermlandsbefolkningen ej lärde känna honom på annat ställe, än å marknaderna, och der är något hvar mera stojande och bullersam, än i hvardagslag; men i hans eget hem var det få som lärde känna honom: ty häradets isolerade läge i ett aflägset hörn af provinsen, de få vägarna och de ännu färre körbara vägarna gjorde att orten sällan eller alldrig besöktes af någon fremmande. (Kungsvägen till Norge har af ålder gått öfver Jösse härad). Ännu idag är Nordmarken illa kändt och Nordmarking anses vara liktydigt med "hästskojare", -och dock är detta numera fullkomligt oriktigt. Nordmarken nu och Nordmarken för 15 a' 20 år sedan, äro himmelsvidt skillda. Det finnes intet härad af länet, som så arbetat sig upp och det på alldeles egen hand . Lurendrejeriet har helt och hållet upphört; skojerit och hästhandeln har aftagit betydligt, ehuru Nordmarkingen alltid tämjer sin fåle och svänger sin trafvare bättre och hurtigare än någon annan." Ludvig Borgström berättar längre fram i kapitlet om sina språkliga iaktagelser: "Dialekten i detta härad skiljer sig ganska mycket ifrån den öfriga Vermländskan och står Norskan ganska nära. I Skillingmark och Jernskog S:nar har språket mycket likhet med Jösse-härads dialekten (skiljer sig endast derifrån genom diftongerna aj och ej), men dessa båda soknar räknas naturligast till Jösse härad, dit de ock i eklesiastiskt hänseende höra. -Hvad som i synnerhet utmärker Nordmarkskan är det rika användandet af små enstafviga partiklar, hvilka ofta med Homerianskt slösande inströs i talet, särdeles partiklarna no och da. En Nordmarking säger alldrig ja och nej rent, utan alltid ja da!, nej da!, hvarigenom talet får en mycket bestämdare pregel. Istället för att säga en hel mening utstöter han istället endast sitt korta no da! Är han t.ex. ute på "fählvägar" (=på resor) och något på seldoningen går sönder hvarigenom hästen hejdas i sitt snabba lopp, hoppar han utaf med ett frågande No da? (hvad är det fatt?) och efterser hvad som våller: sedan bristfälligheten blifit lagad säger han endast sitt No da! Som då betyder så mycket som: se nu skall det hålla! och med ett piskrapp och ett no da! Bär det åter åstad "i rykande tän". Ty Nordmarkingen åker alltid fram som en Jehu." |
|
Vill du veta vad som händer under året i Skillingmark? Titta då in i • Aktiviteter |
Vill du veta vad som hänt genom åren i Skillingmark? Titta då in i: Arkiv &
Nostalgi biblioteket |
|
| Historia av Martin Sparby |
|
Uppdaterat 2004-07-06 |