|
Oslo |
|
|
 |
Karlstad |
| Start | Företag | Hantverk & Kultur | Kommunikation | Konsum | Kyrkan | Utbildning |
|
|
| Aktiviteter | Föreningar | Fiske | Fritid/Turism | Historia | Jakt | Köp Byt Sälj | Länkar |
|
|
Skillingmark är namnet på en liten socken i västra
Värmland...|
|
|
Krig och fejder i västra Värmland |
|
Karl Rencke tar upp följande fejder eller krig i sin uppsats Ofredstider, som behandlar krig som påverkat västra värmland fram t.o.m. år 1700:
Men än var det inte slut på stridigheterna i Värmland brödrafolken emellan… Elleveårskrigen 1709 - 1720. En allians mellan Danmark-Norge, Polen och Ryssland förklarar Sverige krig 28 Oktober 1709. Västra Värmland kom att krigshärjas en sista gång. Det var år 1718, men omfattningen av de härjningarna var relativt liten. Endast fyra socknar plundrades, och den annars så plågade Skillingmarksbygden skonades den här gången.
|
|
|
|
Ribbungefejden eller Håkon Håkonssons hämdetåg
pågick en knapp vecka år 1225. Norges konung Håkon
Håkonsson gick då över gränsen, med en stor
styrka på drygt 3200 man, för att hämnas tronpretendenten
och upprorsledaren Sigurd Ribbungs infall i Norge året innan.
Sigurd Ribbung var son till Erling Steinvägg, och hade många
anhängare och starkt stöd i Nordmark. Bebyggelsen skövlades
svårt längs arméns färdväg, som noggrant
har kartlagts utav Arvid Ernvik utgående från den
isländske krönikören Sturla Tordssons Håkon
Håkonssons saga. Fredagen den 24 Januari 1225 gick armen
över den nuvarande svenska gränsen vid Morast och vidare
till Mellbyn vid Bysjön. Dagen därpå går
hären över Bysjön, fortsätter längs Nysockensjön,
och når fram till Arvik(a) på kvällen. Den 26
Januari står armén på sjön Värmelns
is, mellan Strand och Gersnäs. Hären fortsätter
sedan via Gladafors till Knoll. Här någonstans i trakterna
vänder sedan hären och beger sig hemåt. Färdvägen
går nu via Älgå, Sulvik, Köla, Järnskog
- Karlanda och Holmedal. Redan den 28 Januari var fälttåget
över för Värmlands del, och armén gick in
på norskt område igen, och lämnade ett ruinerat
landskap efter sig. Erik Fernow säger om detta: "Man
kan lätt föreställa sig huru ynkligt och aldrig
värre Värmland lär hafva sett ut om våren
1225, då man kunde få resa flera mil och icke se ringaste
tecken av hus annat än askhögar och grusgropar."
Ingenting tyder dock på att Skillingmarkstrakten skall ha
drabbats av härens framfart, vare sig vid inmarschen in i
landskapet, eller vid utmarschen. |
|
|
|
Nordiska Sjuårskriget pågick mellan år 1563 - 1570. Detta utgjorde ett omfattande krig mellan på ena sidan Sverige under kung Erik XIV (regerade mellan1560 och1568, då han avsattes) och på andra sidan Norge och Danmark under kung Fredrik II (regerade mellan1559-1588) samt Lybeck och Polen. Erik XIV's båda bröder, hertig Johan, och hertig Karl, gjorde uppror 1568 varvid Erik lät sig fängslas. Erik avsätts formellt på riksdagen 1569, och hertig Johan kröns till kung Johan III samma år. Kriget med Polen avslutas och 1570 sluter Johan fred med Danmark och Lybeck. I västra Värmland stod inga historiskt avgörande slag. Likväl härjas denna del av landskapet svårt under kriget. Enligt Furtenbach härjar dansk-norska styrkor västra Värmland och bränner ned en fjärdedel av bebyggelsen åren 1564-65. Nu skall man inte tro att svenskarna for fram mildare på den norska sidan. År 1567 låter Värmlands fogde Peder Nilsson svenska trupper härja Östlandet. Furtenbach skriver vidare "Under de sista åren av detta krig synes inga större krigshändelser hava utspelats härstädes, måhända närmast till följd av, att gränstrakterna på ömse sidor voro så förhärjade, att inga trupper här längre kunde underhållas". Situationen var alltså den gamla vanliga, som vid alla krig, nämligen den att civilbefolkningen drabbades mycket hårt.
Så gott som samtliga av Skillingmarks hemman brändes
ned och skövlades i två omgångar, 1564 och 1568.
Tabellen nedan är ett utdrag ur en större tabell i Bror
Widelands arbete "Dansk-norska krigshärjningar i Nordmarks
härad".
Bror Wideland skriver i sin kommentar till tabellen: "I vissa fall angives det uttryckligen, att gårdarna ånyo brändes 1568. I andra fall kan man kanske dock ej helt bortse från den möjligheten, att 1568 års förteckning vid sidan av de detta år på nytt härjade hemmanen även kan upptaga ett eller annat hemman, som ej kommit till skada detta år, men som genom sviterna av den tidigare skövlingen fortfarande var oförmöget att betala utskylderna."
Vidare berättar Wideland att det 1575 upprättades en
förteckning över de hemman i Västersysslet som
fortfarande var öde eller skattebefriade på grund av
härjningarna. Rörande Skillingmarks socken skriver han:
"Boda, Högsäter, Klevan och Vikene, som legat
öde i 8 år skulle skatta fr. o. m. 1576. Bergerud,
Bön, Gunnerud, Olerud och Vikene hade alla varit öde
i 8 år. Bön och Olerud skulle skatta fr. o. m. 1575,
Vikene fr. o. m. 1576. Halva Holmserud, som legat öde i 8
år och haft 3 års skattefrihet, skulle skatta fr.
o. m. 1575. Bergerud och Gunnerud voro fortfarande öde." |
|
|
|
Lorentzkriget år 1611 - 1612, vilket egentligen är en lokal front av det s.k. Kalmarkriget under Gustav II Adolf. Kriget startade 1611, då Danmarks kung Kristian IV belägrade och intog Kalmar och Kalmar slott. 1612 gick en mindre norsk styrka in i Värmland, men inga större härjningar lär skall ha inträffat. Den fientliga truppstyrkan drevs ut av Värmlands ståthållare Bo Ribbing, som uppbådat en man från varje gård. Allmogeuppbådet ville dock inte delta i strider på andra sidan gränsen, då man mindes förstörelsen från det nordiska sjuårskriget, och inte ville utsätta sig för någon form av vedergällning. Fred slöts i Knäred 1613. Allt detta enligt Furtenbach. Ingenting tyder heller på att Skillingmark skall ha drabbats. Kölas kyrkoherde Sven Faxell skriver "Lorentzkriget kallat utaf sin anförare, ithem hammareåhren, i hwilket en så ringa fiendskapp är öfwad, att fienden, som näste orterne af gräntzen wacht hållit, har hulpit dhe swänske att bärgia dheras höö ock hållit med dem kyrmessor, som särdeles skall wara skiedt utij Helgebo i Eda sochn." (citatet är hämtat från Karl Renckes uppsats Ofredstider.)
Kanske kan de ringa fientligheterna vid västgränsen
under det här kriget vara något för nutida stadsöverhuvud
och generaler att begrunda ? Eller kanske ännu hellre något
för det tilltänkta fotfolket att självmant ta efter? |
|
|
|
Hannibalsfejden pågick mellan år 1643 och 1645. Denna fejd är uppkallad efter den danske härföraren Hannibal Sehested, och är en lokal del av 1643 - 1645 års krig mellan Sverige och Danmark/Norge. För Värmlands del var December 1644 den tyngsta tiden, med mycket omfattande krigshärjningar i landskapet. Den 18 November 1644 tvingas Morast skans till kapitulation och intages av norska styrkor under befälhavaren Reichwein. En månad senare, den 17 December, står Sehesteds styrkor i Eda. Ytterligare ett par dagar senare, den 20 December, hade styrkorna på ca 4000 man nått fram till sjön Bysjön, där en svensk styrka på ett par tusen man förskansat sig ute på sjöisen. Den 20 och 21 December förekommer det smärre strider mellan båda sidors rytteri, och den 22 December står det ett relativt omfattande slag på Bysjön, ett slag som svenskarna kom att förlora. Köla-prästen Sven Faxell (död 1728) skriver att striderna på Bysjön höll på i tre dagar, innan svenskarna fick brist på ammunition. Han skriver: "I 3. Dagar berättas att slaget har stått, då de swänske på S:te Thomae dag och den derpå fölljande sig tappert wärt ock förswarat. Men på den tredje dagen, då fienden war äfwenwäl mäst bortkiörd, märkte han dock, att hos dhe swänske war mangel på ammunition, i dett dhe hwarandre tillfrågat, om dhe hade kruut att låna sig, hwaraf dhe nårske giöra sig ordspråk än i dag, säijandes: "Lasse, har du krut?" Deraf fick fienden mod, sade sig wilja nog låna dem kruut, förnöijade slaktningen ock trängde änteligen in öfwer det ophufne whålet, då derwijdh en stoor slaktning skiedde." (citatet är hämtat från Karl Renckes uppsats Ofredstider.) Att svenskarna hade ont om ammunition är belagt av Furtenbach, som skriver att "Det sägs t.o.m. att de i striderna deltagande Karlstadsborgarna skurit tennknapparna ur sina jackor och använt dem som kulor." Den svenske befälhavaren Olof Stake hade knappt två veckor innan nederlaget på Bysjön, den 10 December, skrivit till krigskollegium och anhållit om mer ammunition. I och med nederlaget på Bysjöns is låg fältet fritt för de norska styrkorna att härja den västvärmländska landsbygden, vilket också sker. Sehesteds huvudstyrka drar sig söderut, och går in i Dalsland i början av Januari. Skillingmark anfölls den 24 December 1644. (Se svensk tideräkning för information om datumangivelser före år 1753.) Bror Wideland beskriver följande av Skillingmarks hemman som helt spolierade: V. Boda, Hångstad, Högsäter, Klevan, Olerud och Sundshagen. Bön beskrivs som ett delvis spolierat hemman. Svenske generalmajoren Gustaf Otto Stenbocks får uppdraget att slå tillbaka anfallen, och återerövra förlorade områden samt inta Morast skans. I väntan på det artilleri som behövs för ett anfall mot skansen i Morast, låter Stenbock i April sina trupper gå över Skillingmark och anfalla och inta Jerpset skans i Vestmarka. I början på Maj levererades artilleripjäserna, och Stenbock slår till med all sin övermakt i en kraftfull offensiv den 24 Maj. Morast skans kapitulerar genast utan strid, ett par andra mindre skansar likaså. Även Magnor skans kapitulerar och intages av svenskarna redan första dagen. Avsikten med offensiven var emellertid inte att tränga långt in i Norge, utan att säkra gränsen. Därför återvänder Stenbock styrkor till svenska sidan redan innan månaden är slut. Stenbocks sammanlagda styrkor uppgick till ca 2000 man plus ett allmoge-uppbåd på omkring 600 man. Allt enligt Furtenbach. Fred slöts i Brömsebro den 13 Augusti, varvid striderna brödrafolken emellan var till ända. För den här gången.
Wideland framkastar en teori rörande det faktum att Skillingmark
denna fejd, såväl som tidigare fejder, blivit ovanligt
illa åtgånget jämfört med de övriga
gräns-socknarna. Det kan bero på, säger han, att
vid den här tiden fanns det ett relativt stort antal hästar
i socknen. Hästar var vid den här tiden en mycket begärlig
vara, som dessutom hade den stora fördelen att den var lätt
att transportera. |
|
|
|
Krabbefejden, som även kallades Grevefejden, pågick mellan åren 1657 - 1658 och 1658 - 1660. Det här är en del av de svensk-danska krigen 1657-1660. Fejden är uppkallad efter den norske generalen Iver Krabbe, som var bördig från en dansk adelsfamilj. Värmlands försvar planerades, organiserades och leddes av greven och generalmajoren Gustaf Oxenstierna, som gick mycket grundligt tillväga. Furtenbach ägnar inte mindre än 27 sidor åt Krabbefejden, varav en stor del handlar om uppförandet av Eda skans år 1657, och gränsförsvarets organiserande. I Skillingmark, och på många andra platser längs gränsen sätts vaktstyrkor upp. För Skillingmarks del består vaktstyrkan av omkring 50 beväpnade bönder under befäl av sergeant Peder Pedersson. Även ca 40 så kallade kunskapskarlar med god lokalkännedom rekryterades. Deras främsta uppgift var att utspionera fiendens styrkor och trupprörelser. Från Skillingmark rekryterades bonden Oluf i Bergerud som en sådan. Oxenstiernas reguljära styrkor vid Eda uppgick den första tiden till sammanlagt ca 1400 man, men den styrkan skulle snart komma att reduceras avsevärt p.g.a. att trupperna rekvirerades till andra platser i landet. När skansen den 11 Februari 1658 anfalls av en norsk styrka på ca 200 man, finns där för försvaret bara två kompanier om tillsammans 169 soldater, samt ett 50-tal bönder. Skansen motstår angreppet, men ett livsmedelsmagasin fattar eld och brinner upp. Hur många som stupade är oklart, men efter anfallet finns bara 61 soldater kvar. En hel del mannar torde ha utnyttjat villervallan till att smita sin väg. Om anfallet skriver Kölaprästen Sven Faxell: "Fienden brände up proviantzhuset, förnaglade sombliga af the der 7 befintelige stycken, kastade ock 2:ne järnbassare i sjön, ther the ligga ännu, fiskare till store förtet och hinder." (citatet är hämtat från Karl Renckes uppsats Ofredstider.) (Stycke = artilleripjäs, kanon. Förnagla = Täppa till fänghålet genom att slå fast en järnten i hålet. Järnbassare = kort järnkanon.) Den 27 Maj 1660 slöts så äntligen freden. För Skillingmarks del kan Bror Wideland berätta att socknen plundrades 1659.
Furtenbach konstaterar slutligen att inga omfattande trupprörelser
förekommit i Eda-trakten vare sig under kriget 1657-58, eller
under fortsättningskriget 1658-60. Han fortsätter "Trots
detta hade trakten dock lidit hårt. Många gårdar
voro utplundrade och brända av norrmännen, i första
hand mellan skansen och gränsen, men även till Häljeboda
och ända in till Gränsjön i Gunnarskogs socken
samt till Fjäll 8 kilometer sydöst om Eda kyrka hade
deras partier varit framme. Dessutom hade inkvarteringen av de
egna trupperna varit mycket betungande, särskilt som dessa
stundom tilltvingat sig "extraförplägnad"
ur böndernas säkerligen ej alltför rikliga livsmedelsförråd." |
|
|
|
Gyldenlöwefejden pågick mellan åren 1675 och 1679. Fejden är uppkallad efter den danske ståthållaren i Norge, general Ulrik Fredrik Gyldenlöwe. General Gyldenlöwe var son till Danmarks kung Fredrik III. Fejden eller kriget tog sin början 1675 när den danske kungen Kristian V, även han var son till Fredrik III, förklarade Sverige krig. Avsikten med kriget var att återta de landområden som Danmark under Fredrik III's regeringstid fått avträda till Sverige. Vid den här tiden byggs Eda skans om och befästs under ledning av Erik Dahlberg, och militär befälhavare på platsen var överste Gyllenspetz, ej att förväxla med kaptenen Eskil Gyllenspetz. I Mars år1676 gick flera trupper dansk-norska dragoner över gränsen och in i Värmland. Kort därefter härjas Skillingmark. Under dagarna 15 -17 Juni 1676 hölls en rannsakning i Silbodal, varvid en förteckning över plundring och skadegörelse upptecknades för samtliga socknar i Nordmarks härad. När Bror Wideland skriver angående socknarna i Nordmark citerar han denna förteckning. Rörande Skillingmark skriver han: "Skövlade hemman: Bergerud ('Järnen af ugnarne nerertagne'), Boda (förlorat 3 hästar, 2oxar och 2 stutar. Ugnarne nederslagne), Bön ('Ugnarne nederslagne'), Gunnerud (all boskap rövad.Ugnarne nederslagne), Hångstad ('Husen ruinerade och ugnarne nederslagne'), Högsäter (Förlorat 3 hästar, all annan boskap, kläder och mat), Klevan (Förlorat 1 häst. Ugnarne nederslagne), Olerud (Förlorat 2 hästar och kläder), Sundshagen ('Ugnarne nederslagne') och Vikene (Förlorat en häst och en not)." I Februari 1679 sänder general Gyldenlöwe åter sina styrkor att härja västra Värmland. Den här gången torde generalen ha haft avsikten att åstadkomma så mycket förstörelse som möjligt. Skillingmark drabbas ännu en gång, liksom stora delar av västra Värmland. Den trupp som anföll Skillingmark kom troligen över Mangfjället vid sjön Mangeln, och härjade även Köla. Totalt brändes 25 socknar ner, och general Gyldenlöwe kunde själv konstatera "i en straekning langs grendsen af 14-15 mils laengde och 5-6 mils bredde findes icke 20 huse tillrest" (citatet hämtat från Wideland). Den 26 September 1679 slöts slutligen freden i detta mycket ödeläggande krig. Furtenbach, som inte ägnat mindre än 27 sidor åt fejden, skriver om krigsslutet: "Så var även den långvariga Gyllenlöwefejden slut. Den hade slagit djupa sår. Förhållandet mellan grannarna på båda sidor gränsen hade förgiftats av de ömsesidiga grymma och till synes onödiga gränshärjningarna. Att nu söka fastställa vem som började och vem som betedde sig värst, saknar mening. Av det som anförts, främst Gyllenspetz' rapporter, framgår att svenskarnas "insatser" i detta hänseende sannolikt ha varit större än tidigare svensk litteratur uppgivit."
En vid den här tiden 30-årig man,
Anders Jacobsson, skulle komma
att bli välkänd för värmlänningarna i
Nordmarks härad under de här striderna. Soldat hade
han blivit redan 1662, och när stridigheterna tog sin början
1675 - 76 började han tjänstgöra som "kunskapskarl"
åt befälhavaren på Eda skans, general Gyllenspetz.
Lite senare skulle Anders Jacobsson komma att fungera som ledare
för det allmoge-uppbåd som deltog i striderna. Och
det var i den positionen han utförde de gärningar och
den krigslist han blev känd för. |
|
|
|
Jag börjar med att låta Erik Fernow få berätta om den här märkliga episoden, som alltså utspelade sig under Gyldenlöwefejden år 1679: "En anselig trupp norska ordentliga soldater hade marscherat öfver Glomsfjellet i afsigt att draga för Eda skans och rastade i Nohlgård i Jernskogs socken. Härom fick en hederlig bonde, Anders Jacobsson i Gunnerud, Skillingmarks socken, kunskap, samlade ett dussin karlar, hvilka han lät gå öfver en vik af Hemsjön i ställning af ren marsch med bössor eller musköter, men strax vände genom en liten skog öfver samma sjövik tillbaks, och detta så många gånger, att de norska blefvo rädda för en så stor myckenhet snapphanar och drogo sig tillbaka."
Sven Faxell får nu berätta om samma episod: "Nu
war fienden i dheras ögnasickte. Men effter Anners Iacobsson
lät somt af sitt folck marchera stranden fienden närmer
och brukade derwijd ett sådant krigzstrek, att han lät
samma folck gå en skogzudde förbij ock åter stika
sig in i skogen igen, gå tillbaka ock åter marchera
skogzudden continuerligen förbij, mente fienden en sådan
mykenheet af the swänska wara förhanden, att han lätteligen
kunde blifwa omränder, begynte derföre tåga af.
Wåre fölgde honom på hälarne in mitt på
Glomsfiället, ock hwar dhe förmått gå honom
längre effter, hade kunnat igentaga alt hans rooff, men de
woro på bägge sijdor uthröttade af den swåra
wägen ock diupa sniöön." (citatet är
hämtat från Karl Renckes uppsats Ofredstider.) Till sist så får Lantmätare L.E. Eklund berätta om samma sak. Det gör han i Beskrifning över Skillingmark Socken uti Nordmarks Härad och Wermlands län, från år 1850.
"Under Gyllenlöfskriget 1675, då Norrmännen
ströfwade omkring, i såwäl Köhla som andra,
vid gränsbandet, belägna Socknar, war Anders Jacobsson
Kunskapskarl, och samlade i egenskap af sådan, tillhopa
Allmogen i Köhla gäll, för att fördrifwa Norrmännen,
hvilka, för tillfället, hade slagit lägre på
Hemsjön i Jernskoga Socken. Hans Regemente bestod af circa
150 man af alla åldrar, bewäpnade, en del med Bössor,
en del med Eldgafflar och räfsor, med stekpannor och smärre
kopparkittlar, som skulle föreställa trummor. I spetsen
härför tågade Anders Jacobsson till Hemsjön,
hvarest han vid en vik, som war omgifwen af skog, upställde
sin Här i form av en Circel, hvars ena halfdel, under marchen
i anseende till skogen ej blef synlig. Sedan denna rundmarch blifvit
börjad, hvarunder de provisionela trummornas ljud nådde
Norrmännens öron, fortsatte densamma En timma, eller
tills Norrmännen, som icke anade Bondehärens list och
fåtalighet, drogo sig undan inåt gränsen."
Alltså, vad Anders Jakobsson gör, är att han låter
mannarna i sin lilla trupp kontinuerligt marschera runt i en sluten
cirkel. En del av sträckan marscherade mannarna fullt synliga
vid strandkanten ute på Hemsjöns is, medan de den resterande
sträckan löpte i skydd tillbaka genom skogen, där
soldaterna var dolda bakom en trädridå. Männen
fick löpa cirkeln runt, varv på varv, detta för
att ge fienden intrycket av att styrkan de skulle komma att möta
utgjordes av ett avsevärt större antal mannar än
vad som verkligen var fallet. Krigslisten i sig kanske inte tycks
så märkvärdig vid första anblicken, men den
är genialisk. Och den lyckas ! Den betydligt större
fiendestyrkan tappar modet och ger sig av ! |
|
|
|
Elleveårskrigen, eller Elvaårskrigen som det skulle heta på modern svenska, pågick mellan1709 och 1720. En allians mellan Danmark-Norge, Polen och Ryssland hade förklarat Sverige krig 28 Oktober 1709. År 1715, i December, kom kung Karl XII tillbaka till Sverige, efter 15 års krigsföring nere på kontinenten. Det militära läget var vid den här tiden för Sveriges del minst sagt akut. Vi hade förlorat alla besittningar på andra sidan Östersjön inklusive Finland till Ryssland, och Danmark hade tagit Bremen-Verden. Stormaktsväldet var krossat i grunden och det egna landet var i stort sett ruinerat. Karl XII var dock fast besluten att fortsätta krigen. Han började genast föra offensiva krigsoperationer mot Norge, och 1716 intar han Kristiania, men får ge upp staden och återvända hem. Armén var helt enkelt för svag för ett sådant företag. Efter det här misslyckandet sätts genast förberedelserna igång för ett nytt stort anfall västerut. Stora förråd med förnödenheter läggs upp i nybyggda magasin längs gränsen mot Norge på ett antal platser. Gränsen befästs genom att bl.a. Eda skans återuppförs och nya soldater rekryteras. Krigsplanerna tycks gå ut på att först erövra Norge, och därefter fortsätta mot England, med Norge som bas. En styrka under ledning av kungen själv skall inta Norges första stad, Kristiania (nuvarande Oslo), och en andra styrka skall gå över Jämtlandsfjällen och inta landets andra stad, Trondheim. Stora planer, som skulle komma att misslyckas helt! Karl XII's sista krigståg, det mot Norge, blev som alla känner till ett stort militärt fiasko. Motgångarna börjar redan med att året innan, 1717, blir ett missväxtens år, framför allt i Norrland, vilket försvårar anskaffande av proviant till arméerna. Men detta ändrar inte på huvuddragen i krigsplanerna. I slutet av Oktober 1718 går den svenska hären över gränsen och in i Norge. Som bekant stupade Karl XII vid fästningen Fredriksten vid Halden (även kallad Fredrikshald), den 30 November 1718, då han fick en kula genom tinningen. Den av honom ledda hären hade inget annat att göra än att nesligt vända hem igen. Den andra härstyrkan under generallöjtnant Carl Gustaf Armfelt, som hade till huvuduppgift att inta Trondheim, vänder också tillbaka sedan de fått besked om konungens död, och katastrof nummer två slår till. Svår kyla och snöstorm överaskar den illa utrustade armén på dess väg över Tydalsfjällen och Bukhammaren med marschriktning mot Handöl i Jämtland. Omkring 2500 man fryser ihjäl på fjällen, och 900 avlider av sina köldskador inom en månad efter hemkomsten. Västra Värmland kom att krigshärjas av norska styrkor för sista gång under det här kriget. Det var år 1718, men omfattningen av de härjningarna var relativt liten. Endast fyra socknar plundrades, nämligen Fågelvik, Töcksmark, Trankil, och Holmedal. Den annars så plågade Skillingmarksbygden skonades den här gången.
Fred slöts ännu en gång mellan Sverige och Danmark-Norge,
denna gången 3 Juni 1720. |
| Historia av Martin Sparby |
|
Uppdaterat 2014-10-09 |