|
Det finns bildfragment som dyker upp när jag
tänker på Påskrallyt
En bild är när vi färdas efter en avtinad E4 och solen är på väg
ned. Det är vår och vi är på väg hem efter en intensiv skyttedag
och på radion lyssnar vi tillelitserierapporteringen. Elitserien
som hunnit rätt långt in i slutspelet.
Nu närmar vi oss våren och fältskyttet
Mörkret är på väg bort för den här gången och när jag såg
skytteprogrammet funderade jag på om familjen Huhta i Liehittäjä
kommer att vara värdfolk när Niemis har sin försäsongstävling.
Deras gård, och den tävlingen som hålls i trakten, är en
höjdpunkt. En liten tävling i vacker miljö där det också finns
tid att umgås och äta gott (läs renköttsoppa). Det är inte
alltid som det stora är det bästa. Då går tankarna till svensk
skyttevecka. Vid nyår fick jag veta att den går i graven.
Beslutet överraskar inte. Att döma av rapporterna
frånskytteveckan 2004 och 2005 har det inte handlat om några
höjdararrangemang.
Skytteveckan har heller inte blivit någon större folkfest men
jag gillar ändå FSR:s initiativ där man vågar testa nya vägar.
Att det sedan inte blir som man tänkt och drömt om är en annan
sak, då får man kanske utvärdera, lägga ned eller utveckla, och
gå vidare. Nu har man alltså valt att lägga ned. För mig kommer
ändå skytteveckan att vara något av det bästa som jag upplevt
som skytt.
Sommaren 2003 när Norrbotten var värd för den första
skytteveckan tävlade jag och
arbetade intensivt. Jag skickade familjen till min sambos släkt,
sedan ställde jag upp husvagnen hos ett par vänner i Råbäcken.
Klockan ringde vid femtiden på morgonen och sedan bar det av
till skjutbanan. Där tävlade jag, intervjuade folk, tog bilder,
samlade in resultat.
På eftermiddagen/kvällen åkte jag in till tidningen i Luleå för
att göra ut allt jobb och skiftet var över vid elvatiden. Vi
gjorde minst en sida varje dag som innehöll två till tre
artiklar.
Så såg det ut i en hel vecka.
Jag minns att jag var trött i två dagar när allt var över. Det
kändes så fantastiskt roligt att få vara en del av det
jättearrangemanget att man ville göra sitt yttersta för att det
skulle bli så bra som möjligt. Jag minns att jag försummade
skyttefesten på Western Farm till förmån för resultatskrivande.
Visst, det är väl ett slags vansinne men så var det. Jag satt i
den gröna mediavagnen på Rödberget och skrev ut resultat medan
andra släckte törsten. Men så var det nog på alla håll för alla
jobbade verkligen enormt, alla med ett mål - att göra
skytteveckan till ett minne för livet för dem som fanns där.
Där finns många andra minnen
Som när jag kom tillbaka från fältskyttet och fick riva av mig
alla kläder. Jag var sjöblöt, till och med kallingarna var blöta
av svett. Hur underbart var det då inte att få gå in i den lilla
servicebyggnad som satts upp och ta en dusch. Det kan jag säga
med en gång; det var helt fantastiskt underbart och jag hyllade
de människor som låg bakom idén att ordna med dusch just där.
Det var annars med blandade känslor som jag kom tillbaka till
målområdet.
Jag hade skjutit 41 träffar men hade på känn att jag fråntagits
ett träff.
På ett av målen, där hemvärnet stod, såg jag ett träff i kanten
på en L3 och ville ha ommarkering. Eller åtminstone trodde jag
mig se en träff där men markören tittade bara en halv sekund
innan han visade fem träffar.
Först nekades jag ommarkering av hemvärnsbefälet men när vi
tillsammans förklarade reglerna, ja då funkade inte
kommunikationsradion.
Figuren klistrades och det var bara att gilla läget.
Hela tiden små kryddor
Under skytteveckan fick jag ändå uppleva mitt livs största
skytteseger när jag, inför ett 100-tal åskådare, vann
sekundfältskyttet efter att ha besegrat landslagsskyttarna
Anders Brolund och Stefan Forsberg i finalen.
Att tävla och vinna sekundfältskyttet var, utan omsvep, det
häftigaste jag upplevt som skytt. Inramningen med speaker och
snabbskytte inför publik fick pulsen att stiga, sedan kom det en
urladdning under tio sekunder där adrenalinet frigjordes så till
den grad att man bara stod och darrade när allt var över. Det
kan inte jämföras med något annat inom skyttet.
Lite samma känsla som att skjuta lerduvor fast mycket, mycket
mer.
Det var en sån bonustävling som Torgny Lindfors och Jan Frank
och de andra i arrangörsstaben lagt in.
Hela tiden små kryddor som förstärkte helhetsintrycket.
Det fanns mycket sånt under skytteveckan 2003 och jag är glad
att jag fick uppleva den tävlingsveckan på Rödberget.
Svensk skyttevecka går i graven men minnet av den kommer att
leva länge. Därför är jag glad att jag valde bort både Skövde
och årets upplaga eftersom rapporterna från tävlingen vittnat om
rätt mediokra arrangemang.
Jag minns att jag själv ringde för att efteranmäla mig sommaren
2004
Vi i familjen tog en snabb överläggning och bestämde oss för att
haka på husvagnen och åka söderut för en veckas semester som
skulle kombineras med skytte. Sedan hände något som fick mig att
tappa hakan fullständigt; jag ringde och fick till svar att de
inte kunde ta emot fler anmälningar i fältskyttet. Motiveringen
till det var att man köpt in priser och att det därför inte
skulle räcka till en tredjedel av deltagarna.
Snacka om chock! Och vilket välkomnande!
Hur bemöter man ett sånt argument? Jag sa snabbt "nej tack". Det
vore ju hemskt om ni fick fler skyttar som i förlängningen
innebär mer jobb. Har den inställningen genomsyrat de senaste
två årens arrangemang är det inte märkligt att allt läggs ned.
Ungefär som att man lagt ut uppgiften på någon som egentligen
inte vill ha den. Att en skytt som hade velat komma till
Norrbotten sommaren 2003 inte skulle få delta fanns givetvis
inte på kartan. Istället gjordes där allt för att varje
deltagare skulle resa från Norrbotten med känslan "oj vad fint
det var här, hit vill jag komma igen".
Men snart startar alltså 2006 års säsong
Jag kikade lite i programmet och
såg direkt en rad godbitar.
Påskrallyt (naturligtvis) och hela försäsongstävlandet i Boden,
Luleå, Niemisel, Kalix, Niemis och Lansjärv.
Pappa, varför åkte vi inte till Ramselefors i år?
Sedan fick jag i somras höra "pappa, varför åkte vi inte till
Ramselefors i år?". Det var min sjuåriga dotter som frågade lite
förebrående. Tavelträffen och Björkskottet är med andra ord två
andra höjdare som inte ska missas.
Att en sjuårig familjemedlem vill tillbaka till en tävling är
för övrigt ett mycket gott betyg. Det är ett kvitto på att man
lyckats. Det handlar inte om några märkvärdiga grejer i Ramsele
utan man ordnar lite lekar, har servering med glass och lite
godis, och gör det mysigt så att andra barnfamiljer verkligen
känner sig välkomna. Sedan bjuder man skyttarna på fina
arrangemang och fina prisbord. Men framförallt bjuder man på
gästfrihet och vänlighet. Det är utan konkurrens det viktigaste.
Sedan kvittar det om det är en liten försäsongstävling i
Liehittäjä eller ett svenskt mästerskap.
Det är hos såna arrangörer tävlingarna hör hemma
hos människor som verkligen vill bjuda hela skyttefamiljen på en
upplevelse. Därför känns det bara bra att tävlingar som
Påskrallyt, Triangeln i Mora och Tavelträffen får leva vidare
och att människor som gubben i Skövde istället får ägna sin tid
till annat än att bli påtvingad arrangemang som han egentligen
inte vill ha hand om.
Joakim Nordlund
Den som vill se sportbilder och läsa fler krönikor är välkommen
till:
www.presspromedia.se |
