En reflektion om bristfällig markering

Uppdaterat 2009-02-06

Stockholm 6 februari	Lasse Oppegaard Sthlm Central skf
Svar till Björn Svensson på hans reflektion om bristfällig markering

Jo Björn, håller fullt och fast med dig när det gäller Kolmårdsträffen men där slutar också mitt medhåll.

Du skriver att förr fanns det kretstävlingar där man kunde lära sig fältskytte. Eftersom Du tydligen bor i Solna så undrar jag varför inte Du och dina adepter är med på de skjutningar vi anordnar i Stockholmsområdet. Senast igår den 1 februari var det en kretsskjutning över fem stationer i Södertälje med 72 deltagare. Till dessa tävlingar är det inte några längre körsträckor och där är det träffvänliga mål med bra markering för just dessa tävlingar är tänkta som rekryteringsskjutningar.
Januariträffen, Kolmårdsträffen, Fältskyttekåren etc. är elittävlingar och då räkna med att det skall vara lätt är fel tänkt.

Det vore väl bra om alla skott markerades både träffar som bommar, men nu är fallet inte så och det kommer aldrig att bli så. Varför undrar du nog. Vi kan börja med att titta på hur det är i Norrland. Där används sällan några bakgrunder pga. att snön är så vit och fin så bakgrunder är ett överflöd.
Undrar hur deras ungdomar lärt sig att skjuta för har man inga bakgrunder så förstår inte jag hur man kan markera bommar hur många spadar och dyl. som än finns till hands.

Du säger att man skall krita eller kryssa bommar på väv. Nej Du Björn det tror jag inte är genomförbart. Då skall nog alla arrangörer av tävlingar som använder väv byta ut dem efter varje skjutning och kostnaderna är inte försvarbara.

På samtliga av de tävlingar jag skjutit i år har alla kulhål klistrats, just för att skytten skall se var bommarna sitter om de missat målet. Däremot har det varit lite si och så med kritning vilket i mitt tycke är det mista man kan begära av en arrangör.

Att skyttarna slutar pga. att de inte ser vad träffar och bommar sitter, tror jag är en utopi.
Ifall de slutar beror det nog mer på att det är långt att åka till tävlingar, det tar för lång tid, det är för dyrt och vem vill egentligen stiga upp kl. 07,00 eller tidigare en söndagsmorgon för att åka 15 - 25 mil skjuta i regn och rusk och sedan åka hela vägen hem för att kliva in genom dörren kl. 17.00. Att göra detta vecka efter vecka kan få den mest inbitne skytten att fundera på att lägga av och då skylla på att det skulle vara en tubkikares fel är bara löjligt.

Solna 31 januari	Björn Svensson
En reflektion om hur bristfällig markering kanske gör att en del slutar med fältskyttet

Bidrar också den bristfälliga markeringen på fältskjutningarna att många och speciellt ungdomar slutar?

Förr var det så att på kretstävlingarna kunde ju både de unga och övriga "amatörer" få lära sig fältskyttet på inte alltför svåra mål.
Nu är det längre resvägar och färre tävlingar att få erfarenheterna av vind, avståndsbedömning och snabbt skytte.

Men inte nog med detta.

Markeringarna på fältskyttetävlingarna utförs desto sämre för dessa två kategorier. Den är i de flesta fall helt anpassad till det jag kallar för "elitskyttarna".
Hur kan man säga det?
Jo, markeringen med sin kritning av träffar ger ju väldigt bra information för de, som dels har tubkikare , dels ligger bra inne i figuren med de flesta skotten.

Men jag vill hävda att ca 40 % har ingen tubkikare och denna kategori är ju ofta ungdomarna och övriga "amatörer". Här kan det vara svårt att se var träffarna ligger.

Än värre blir det ju när en del eller många träffar ligger utanför figuren. Då får man ingen markering alls av läget. För det första: Är det rättvist? Har de inte rätt till den informationen för att utvecklas?

Det är väl just då man behöver information vad man gjort för fel:
Om det är fel avståndsbedömning eller fel vindbedömning eller "bara" dålig avfyring.
Detta är ju beklagligt, speciellt som man nu ofta från arrangören lagt ner mycket arbete med figurer uppklistrade på papptavlor och man struntar i att markera (och klistra) träffar i det vita.

Hur ska vi tro att våra ungdomar och förvisso ett stort antal "amatörer" skall fortsätta med fältskyttet, när man går ifrån stationen/stationerna och inte fattar vad för slags fel man gjort. Det är ju det viktigaste för att förstå sitt skytte och utvecklas och gå vidare. Det är väl det värsta att inte veta vad man gjort för missar. Det skall finnas mycket kämpatakter att ta sig ur en sån vilsenhet. Då förstår man att många lägger av.

Därför vill jag verkligen berömma senaste Kolmårdsträffen, där man dels kritade (och dessutom med en vit väl synlig triangel på ovansidan av handen), dels visade träffläget med spaden även när träffarna låg utanför figuren.
Och jag tror att om de haft väv bakom figurerna, så hade de också klarat detta genom att kryssa bommarna när de markerat dem.

Stor heder till Kolmårdenarrangörerna.

Skyttehälsningar
Björn Svensson