Värmlands pipindustri
Den värmländska pipindustrin låg runt sjöarna i Skillingmark där den kom att
bli en betydande hemindustri som startade ca 1860 och pågick till omkring
1920.
Den som startade tillverkningen var Anders Andersson Nupp i Boda. Han hade
lärt sig tekniken i Oslo. Vid hemkomsten höll han sin kunskap hemlig och
byggde sig en så kallad piphytta i Boda. Han fick dock inte behålla sina
hemligheter länge. De kom ut efter att någon gjort inbrott hos honom och
sett hur han gjorde.
Bland annat startade Jon Andersson Stolpe en tillverkning som så småningom
togs över av bröderna Alfred och Emanuel.
Den mest kände av dessa var Emanuel som kallades "Manvel ve Forsen", en
särpräglad man, som förmodligen var en av Värmlands mest originella
personer.
I boken "Värmlandler och blommar" har författaren Evald Lier skrivit om
denne person. |
En av Jon Andersson Stolpes elever var Olof Högsäter som kom att ta över ett
bruk i Magnor på andra sidan av gränsen vid
Charlottenberg.
Han hette från början Andersson men tog sig namnet Högsäter
efter platsen där han föddes. Från hans verksamhet finns i barnbarnens ägo en
storsamling pipformar och dagböcker, som berättar om hans försäljningsresor
i Sverige.
Den siste tillverkaren i Skillingmark var Rudolf Åhser, som lärde sig
tillverkningen av sin far som också varit lärling till Jon Andersson Stolpe.
Rudolf Åhser drev sin hytta på gården Aderbole i Klevan.Han slutade
tillverka ca 1920 och sålde sin utrustning till Göteborgs Historiska Museum,
som visade den på Göteborgsutställningen 1923.
Den förvaras numera på museets lager i Göteborg.
Mer om denna tillverkning kan läsas i min bok "Pipmakarna i
Värmlandsskogarna" som utkom i januari 1994 och finns att köpa på
Tobaksmuseet på Skansen i Stockholm och Sjöhistoriska Museet samt i Arvika
på Racksta museet.
Arne
Åkerhagen
Kritpipforskare
|