3 december 2009 Rapport 10 från Puerto Plata En sorglig historia

Kenneth Myrvold

Så ofta som jag har möjlighet så brukar jag laga i ordning ordentligt med mat och gå ner till fattigkvarteren och dela ut matportioner. Den här dagen hade jag 12 kg kycklingsallad i stora grytor. Det blev som vanligt mycket uppskattat och när barnen fått sina matportioner så hjälpte dom till med utdelningen och grytorna tömdes snabbt.

Bland barnen lade jag märke till en flicka som kallades Chito, hon hade ett stort sår på högra kinden som också var ordentligt svullen. Jag frågade henne vad hon hade gjort och fick reda på att det var hennes mamma som slagit henne. Jag trodde inte det var sant så jag kollade lite hur det låg till. Jo det stämde, Chito, som är 6 år, bor med sin alkoholiserade mor och blir dagligen misshandlad av henne. Hon har en 16-årig syster som försörjer mamman och Chito genom prostitution.

När maten var utportionerad och grytorna tomma, var det några av barnen som hjälpte mej att bära hem min utrustning och däribland var Chito med. Som tack för hjälpen fick dom varsitt glas coca-cola när vi väl kom hem till mej. Dom fick också se bilder från matutdelningen som jag lade över till datorn. När det var dags för barnen att gå hem såg jag hur Chito gråtande och med tunga steg följde efter dom andra barnen. Hennes kompisar var på väg hem till tryggheten hos sina föräldrar och Chito var på väg hem till en mamma som hon var livrädd för och som hon visste att hon skull få stryk av.

Jag sov dåligt den natten och på morgonen mailade jag till Solveig och berättade om flickan och fick ett snabbt svar på mailen "du måste göra någonting". Ja, men vad kunde jag göra? Jag har relativt tät kontakt med Berno på Maranata i huvudstaden här, så jag rådfrågade honom och det bästa man kunde göra var nog att försöka hålla lite kontakt med familjen.

Några dagar senare när jag var på väg till det obligatoriska 11-kaffet på Cafe Mariposa, gick jag förbi skolan och såg Chito på skolgården tillsammans med en massa andra barn. Alla barn har skoluniform så på skolgården syns det inte om man är rik eller fattig.

Jag ropade på Chito och hon lyste som en sol när hon kom springande med sina kompisar. Hon berättade stolt för sina skolkamrater att den här "gringon" var hennes vän och att hon varit på hans terrass och druckit coca-cola. Jag köpte en påse karameller som hon fick dela ut till sina vänner och jag såg hur hennes status växte betydligt på skolgården för även om hon hade stora blåmärken på armarna så hade hon ju trots allt en gringo (vit man) som vän.

The best i can do for my friend is simply to be her friend

20 oktober 2009 Rapport 9 från Puerto Plata Här är allt som vanligt

Kenneth Myrvold

Åkte från La Flecha i går och till Puerto Plata via Samana. Här är allt som vanligt

Åkte först en Guagva från La Flecha och blev sittande mitt emot en flicka på cirka 11 år, hon var helt vanlig med en liten ljusblå handväska med broderade nallebjörnar på. Hon var en helt vanlig 11-årig flicka förutom att hon var med barn och kunde kanske vara i åttonde månaden. Här är allt som vanligt

Kom till Samana där jag gick ombord på bussen till Puerto Plata, efter c:a 2 kilometer fick vi punktering och alla passagerare fick gå ut medan dom bytte hjul, sedan fick alla hjälpa till och springa igång bussen eftersom självstarten var trasig. Här är allt som vanligt

På bussen fanns en passagerare som hade en tupp med sig och den lyckades rymma och flaxade runt i bussen tills den flög in i framrutan och chauffören lyckades få tag på ena benet på den, passageraren satt sedan och matade tuppen med pommes så att den skulle hålla sig lugn. Här är allt som vanligt

Några passagerare på bussen drack från sina flaskor och bjöd även konduktören, när drickat tog slut så tvingades bussen stanna vid cafeterior efter vägen för att fylla på förrådet. En av passagerarna blev till slut irriterad på detta och sa åt dom att sluta eftersom dom annars skulle komma försent till Puerto Plata. Konduktören som nu var ordentligt på sniskan upplyste om att de inte kunde komma försent till Puerto Plata eftersom dom inte gick efter någon tidtabell. När dom kom fram så var det alltid i rätt tid. Här är allt som vanligt

När vi kom till Sosua så var konduktören så berusad att han inte orkade resa sig från sitt säte så passagerarna fick själva leta upp sina väskor och när vi kom till Puerto Plata saknades förstås en väska. Här är allt som vanligt

1 mars 2007 Rapport 8 från Puerto Plata Min tandläkare försvann

Kenneth Myrvold

Tandläkaren, Gina, kom in till oss en kväll och talade om att hon skulle flytta och ville lämna den nya adressen. Hon skulle flytta till Toledo i Spanien, för att utbilda sig till "riktig" tandläkare. Vi saknar henne enormt, både jag oh Solveig. Hon var en frisk fläkt, där det alltid hände en massa konstigheter, när hon var i närheten. Hon var också duktig som tandläkare även om hon inte var färdigutbildad. Tack vare henne och hennes familj fick jag också vara med om ett riktigt äventyr som jag skrev ner när jag kom hem. Detta var för ett par år sedan men eftersom jag inte skickat denna "rapport" tidigare, så gör jag det nu.

Eftersom jag är bjuden på födelsedagskalas i Koppom i april så blir kanske detta också sista rapporten, åtminstone för den här gången

Djungeläventyret Vid en vistelse i Puerto Plata i Dominikanska Republiken, råkade jag bita av en tand. Efter lite olika turer fick jag tag på en tandläkare som hette Gina och som hade sin klinik några mil ute på landsbygden.

Med begynnande tandvärk äntrade jag en guagva (en buss med 11 sittplatser och som ofta har mer än 30 passagerare, dörrarna går naturligtvis inte att stänga så den kör med öppna dörrar och folk hängande delvis utanför). När vi hade åkt ungefär en timma, på krokiga vägar inne i djungelområden och passerat flera små byar, kom jag så småningom fram till byn där tandläkaren fanns.

Byn bestod av en huvudgata med "kommersiella" byggnader och sidogator med bostadshus, som till största delen var byggda av kasserade lastpallar och liknande. Efter huvudgatan fanns det ett 20 tal byggnader varav 7 hade reklam för frisörsalonger, det fanns en slaktare som hängt ut en grishalva vid vägkanten, en bensinstation som köpte in bensin i 25-litersdunkar och sålde vidare i drickflaskor, 1 bar, 1 kafeteria med 2 sittplatser, 3 colmado (butiker) samt en fruktförsäljare som höll till på vägkanten med sitt lilla stånd. Högst upp efter gatan fanns en liten byggnad med texten "Dentista" och där skulle jag få min tand lagad.

Tack vare tilltagande tandvärk, så kände jag ingen större rädsla trots att jag såg byggnaden, som i Sverige skulle haft beteckningen "skjul", tandläkaren visade mej runt i sin mottagning och visade stolt upp elverket som stod och puttrade i ett hörn samt kompressorn, som tidigare suttit i ett kylskåp. Tandläkaren hade en vit rock och cementgolvet var nyligen sopat, så förmodligen var det hög Dominikansk standard och efter att ha jagat ut en kolibri som flugit vilse, så började hon behandlingen.

Under tiden som hon utför sitt arbete pratar hon oavbrutet, kanske för att slippa ge mer bedövning, jag vet inte. Hon talade mycket om sin morfar som ägde den största Colmadon i byn och som dessutom var något av hövding i den lilla byn. Han hade förutom sin diversehandel även ett litet apotek och bakom huset hade han tillverkning av ost. Hon berättade att han uppe i bergen hade flera farmer, för mjölk, kött och fläskproduktion och av mjölken, som transporterades ner med mulor, tillverkades ost. Han hade också stora odlingar av kaffe, cacao, avokado, apelsiner, citroner, mango m.m. Han var den ende, i byn, som betalade elverket för ström och hon var inte riktigt säker, men han kanske till och med betalade skatt.

Hon berättade så mycket att jag funderade på om det verkligen var sant och efter behandlingen tog nyfikenheten överhand och jag gick ner till morfaderns colmado och tittade och frågade om allt möjligt. Colmadon var inte stor men gubben hade 13 anställda där. Det var 2 som arbetade i apoteksavdelningen, 1 städerska, 1 matmora, en kokerska, en flicka för klädestvätt, 1 förman för farmerna, 1 kassörska som satt vid kassalådan med en 9 mm pistol bredvid sig, 3 som tillverkade ost och resten arbetade inne i själva butiken.

Jag sa till Gina att det vore roligt att besöka farmerna och odlingarna uppe i bergen och det skulle inte vara något problem, svarade hon, det är bara det att du kanske har problem med att klara av det. Man åker häst (mula) 4 timmar genom tät djungel och på smala stigar på bergssluttningarna. Man använder ingen sadel, bara ett träok att sitta på och att fästa packningen på. Man tar inte med mat utan lever på det som finns i bergen. Man sover på ett jordgolv i ett skjul. Det finns ingen el eller gas. Jag vill försöka sa jag och så blev det.

Äventyret börjar Fredagskväll ringde Gina. Hon hade talat med sin morfar och han tyckte att det verkade väldigt spännande att en "gringo" (vit man) skulle följa med upp i bergen så han hade arrangerat så att förmannen och en man från apoteket samt Gina skulle följa med upp i bergen på lördagseftermiddag och komma tillbaka på söndagskväll.

Det var varmt och svettigt. Jag tog en guagva från Puerto Plata och hade tur, vi var nog inte mer än ett 20 tal personer, föraren var svettig och tvingades stanna efter vägen för att få sig ett par starköl vilket resulterade i att han lite längre fram tvingades stanna för att uträtta sina behov, vid vägkanten.

Vi kom så småningom fram till byn där mottagningskommittén fanns samlad. Det var Gina, hennes morfar, förmannen Juan, Apotekaren Thomas samt en massa byfolk som hade hört berättats att en gringo skulle komma till byn och försöka ta sig upp i bergen, på en mula. Apotekaren brukade aldrig följa med upp i bergen men Ginas morfar tyckte att han kunde följa med, eftersom han var lite läkarkunnig och även hade lite olika mediciner med sig, förmodligen var gubben väldigt snäll och tänkte på mej. Först när jag kommit fram till byn märkte jag att jag hade glömt att byta skor, jag hade mina svarta "gåbortskor" på mej, men det var inget att göra åt.

Juan hade gjort i ordning 3 hästar, det var 2 mindre hästar (mulor) och en lite större (kavajo). Jag tilldelades en mula som kallades Morena (solbränd eller mörk) hon hade en filt av flätat palmblad på ryggen och på det hade man placerat ett träok som fungerade som sadel, stigbyglar saknades. Hon hade en grimma med ett rep under hakan att styra med. Hon verkade vara skygg men man lovade att hon var väldigt snäll.

Gina fick den andra mulan som kallades Caramello och var lite ljusare, som sadel hade hon ett ok tillverkat av halm och skinn och hon hade ett normalt betsel till sin häst. Apotekaren fick den tredje hästen som var större och vit, den hade egentligen inget namn utan kallades bara kavajo, som var beteckningen för hästrasen. Den var också försedd med träok och betsel. Till Juan fanns det ingen häst just då men han skull hämta en, en bit upp i bergen sa han. Så han skulle gå första biten. På Caramellos och Kavajos sidor fästes våra packningar som lagts i jutesäckar. Jag slapp packning på min mula, så det enda jag hade var ett hoprullat liggunderlag fästat bak på sadeln samt en machete, i läderslida, på högersidan framför mej.

Första biten fick vi rida på vägen genom byn och jag tror hela bybefolkningen nu hade samlats för att titta på "gringon" som skulle rida mula upp i bergen. Vi vek sedan av in på en liten stig som gick genom bananplantager och några hyddor utspridda här och där. Vid bergets fot möttes vi av mulor som följde efter oss och en av dessa tog Juan och band ett rep runt huvudet på och red sedan barbacka på den.

Uppe i bergen blev stigarna smala och ibland mycket förrädiska med lösa stenar som for iväg. Det var svårt att hålla sig kvar i sadeln utan stigbyglar, men det gick. Efter ett par timmar stannade vi för att hästarna skulle få vila. Vi stannade vid en liten farm där vi blev bjudna på egentillverkat kaffe som var utspätt med lite cacao, jättegott. Människorna på farmen var mycket trevliga och gjorde allt de kunde för att vi skulle trivas. Mannen i huset hämtade en gås som han gav mej för att ha som kvällsmat, men jag tackade nej. Innan vi red vidare därifrån så sprang Juan i kapp en höna som han, surrade fast benen på och hängde på min sadel framför mej. I fall det blir sent innan vi kommer fram, så är det bra att ha lite mat tillgänglig, sa han.

Vi red vidare upp i bergen och stötte här och var på små hus. Så småningom såg vi rök och kände en skarp kaffedoft, det var en kaffefarm som rostade kaffe. Vi stannade till där och fick med oss lite nyrostade bönor. Mina fina, svarta "gåbortskor" var nu bruna av sörja och ena spännet var bortslitet. Mina jeans var genomsvettiga och skavde ordentligt, överallt där dom inte satt helt fast på kroppen. Min kropp kändes som om den gått igenom en stenkross och jag började fundera på om byborna skulle få rätt och att jag inte skulle klara detta. Varje gång vi gick av hästarna så tvingades jag få hjälp av Juan för att komma "ombord" igen

Vi fortsatte färden och träffade här och var på mulor som gick lösa. Juan kunde namnet på varenda en av dem och han berättade att dom följde efter oss för att dom var avundsjuka och gärna vill bli ridna. Vi kom högre upp i bergen och allt fungerade bra, min Morena gick snällt och valde själv vilka stigar som var enklast och när det blev lite bättre stigar så svingade jag repstumpen som jag styrde med, på hennes högra sida och då satte hon upp farten. Kavajon gick också mycket bra och var lättriden. Gina hade lite problem med Caramello som verkade lite lat, Ginas ben gick som trumpinnar i sidan på den, med sin machete högg hon också ner lianbitar som hon slog med, men inget hjälpte på Caramello. Han hade sin egen takt.

Ganska högt upp i bergen red vi in i ett område med bananer där Juan högg ner en bananstock som han lade framför sig på sin häst, efter ett tag högg han ner ännu en bananstock, med lite större bananer och lade framför sig. Jag frågade om vi behövde så mycket bananer och fick förklarat för mej att den ena bananstocken var ätbananer som kallades dineo och den andra var Platanobananer för kokning. Efter ytterligare några minuter red vi över en liten stenig bäck och sedan var det en bit stepplandskap innan vi kom fram till stugan där vi skulle övernatta.

Väl framme "klädde vi av" hästarna och jag torkade av min Morena, den värsta leran och svetten, med en bit juteväv, innan vi bara släppte iväg dem. Stugan som var byggd av varierande brädbitar, hade plåttak och cementgolv. Inte jordgolv som jag fått information om. Den hade 3 rum. Det fanns också en separat byggnad som var kök. I köket fanns det en stor betongklump med 3 eldstäder av cement.

Vi var hungriga och trötta och som tur var visade det sig att Juan var en toppenkock, snabbt fick han fyr under en gryta och gjorde i ordning bananer som han kokade samt hönan som vi fått med oss. Kryddor fanns det gott om i stugan. Efter att apotekaren läst bordsbönen så lät vi oss väl smaka. Allt var otroligt gott.

Juan hade hängt upp bananstockarna på krokar i taket och det var bara att skära ned med hjälp av macheten om man vill ha bananer som efterrätt. Om vi tröttande på bananer så fanns det ett avokadoträd utanför husknuten, bara att hämta avokado, hur många som helst.

Det var nu ganska sent och Juan hade gått runt och pysslat efter maten och visade mej in i ena rummet där han hade gjort i ordning en skön säng, men jag tackade nej till den och överlät den till Gina. Jag vill sova som du sa jag till Juan och så blev det. Ett liggunderlag på cementgolvet med sadeltäcket under huvudet. Det skall bli gott att få lägga sig tänkte jag, men så blev det inte. Nu skall vi förbereda frukosten sa Juan, och med ficklampan i sin hand följde vi efter honom ner till ån, där vi på en kvart plockade ett tiotal krabbor. Krabborna lade Juan i en jutesäck som han hängde i taket bredvid bananerna och sedan var det dags att lägga sig. Jag hade tagit med 1 gallon vatten, det var redan slut, men vattnet i ån skulle man kunna dricka sa Juan. Jag ville inte chansa på det utan hämtade in ett par kokosnötter som jag efter en liten lektion, lyckades få hål på med min machete och därmed var det ingen fara med vätskebalansen. Lyckades få av mej mina svettindränkta, leriga jeans och mina fina "gåbortskor" och hänga ut det på vädring innan jag lade mej tillrätta i min hörna. Trots det hårda cementgolvet, den starka hästlukten från huvudkudden och rasslet av krabborna över mitt huvud, så somnade jag som en stock.

Söndag Vaknade av kaffedoft och av att en massa människor hoade uppe i fjället. Klockan var ungefär 6 och Juan hade krossat lite kaffebönor och kokat kaffe under tiden som han väntade på att alla cowboys skulle bli klar med att driva ner korna för mjölkning. Jag gick ut och tittade. Det var en helt underbar morgon, solig men med lite morgondis. I bergssluttningen såg man småpojkar och någon enstaka äldre, komma ridande på sina mulor med en kohjord framför sig, dom hojade och skrek samtidigt som dom smällde med sina piskor. Till sin hjälp hade dom också några hundar som sprang runt hjorden och jagade in eftersläntrare.

Korna drevs in i en inhägnad och kalvarna som kom efter fick stanna utanför. Här mjölkades korna en efter en, precis där de stod och med bundna bakben. När en ko var färdigmjölkad fångade pojkarna, med hjälp av en lasso, in den kalv som tillhörde just denna ko och släppte in den för att den skulle få dia de sista dropparna. Juan och jag tröttnade så småningom på att mjölka och gick upp till stugan där Gina och Thomas hade kokat krabborna som vi åt tillsammans med kokta, kalla, bananer. Som dricka blev det kokosmjölk som vi drack direkt ur kokosnöten, efterrätten bestod av inmaten i koksnöten och en avokadohalva, fylld med färsk mjölk.

Av hästarna syntes inte en skymt men det var inga problem sa Juan. Han gick ut och visslade och alla hästarna kom med en gång, fram till honom, utom Morena som sprang rakt fram till mej. Vi sadlade hästarna och gav oss iväg ner i en dalgång för att plocka frukter som vi skulle ta med ner till affären för försäljning. Det var Thomas som bestämde vilka frukter och vilka mängder vi skulle ta med oss och det var Juan som visste var dom fanns. Eftersom jag var med plockade dom en massa olika frukter och bjöd mej på. Jag hade inte en aning om att det fanns så många sorter. I stort sett vartenda träd hade någon sorts frukt. Vi rastade hästarna i en dunge med apelsinträd och där passade vi på att smaka på olika sorters citroner och apelsiner. Vi plockade mest avokado och citroner eftersom det var det som butiken hade mest behov av för närvarande. Vi samlade in frukterna i jutesäckar som vi placerade på hästarnas sidor. Min Morena slapp att bära eftersom det var svårare att rida med säckar på sidorna och jag hade inte hunnit bli så van.

På vägen tillbaka till stugan på en smal bergsstig gick Morena ner i ett 1-meters djupt hål och gick rakt på näsan. Jag hamnade 2 meter därifrån och på magen. Ingen av oss skadade sig nämnvärt, Morena fick ett litet skavsår på en benet och själv var jag så stel och ledbruten så jag hade nog inte märkt om jag så brutit bägge benen. Vi plockade grenar och stenar för att fylla igen hålet så att inte andra också skulle gå ner sig. Vi kom tillbaka till stugan där det visade sig att Ginas morfar skickat med ris, en salamibit och en bit ost. Han litade tydligen inte på att jag skulle kunna överleva på "djungelmat". Det var Gina och Thomas som kokade ihop maten och vi åt med god aptit. Under tiden som vi åt kom det en liten pojke ridande, barbacka, på en mula och han stannade till hos oss och frågade om vi hade lite mat över för han var hungrig. Han fick en ordentlig portion samtidigt som han berättade om sitt liv.

Han var 12 år och äldst av 7 syskon Hans far hade flyttat från hans mor, in till staden och modern hade lyckats få tag på en ny man som nu skaffade dem lite mat. Han hade aldrig ägt ett par skor. Han gick inte i skola för hans föräldrar tyckte det var onödigt och dessutom så visste han vem lärarinnan var och hon var inte snäll. Han jobbade varje dag med att driva ner korna till mjölkningen och sedan med att frakta mjölk på sin mula. Han hade inget som helst intresse av att bo nere i byn. Han trivdes med sitt djungelliv. Han stannade hos oss under vår "siesta" där vi alla lade oss på verandan och sov en timme, och sedan följde han oss en bit nerför berget och visade sina färdigheter när han från hästen tog tag i en lian och svingade sig iväg ett långt stycke innan han sedan med hjälp av lianen svingade sig tillbaka upp på hästryggen.

En bit nerför berget hörde vi musik och styrde mot en hydda, varifrån musiken kom. Det var en gammal man som satt och spelade dragspel samtidigt som hans son höll på att göra klar tuppen för kommande tuppfäktning. Dom krossade lite kaffe som dom bjöd på innan vi fortsatte. Det hade börjat bli sent på eftermiddagen och jag började bli lite bekymrad för hur jag skulle komma hem till Puerto Plata eftersom sista guagvan brukade gå vid 6-tiden. Gina lugnade mej med att det brukade lösa sig. Utan större missöden kom vi ner till byn strax före mörkrets inbrott och där möttes vi av bybefolkningen och Ginas morbror och hans anställda. Han var faktiskt imponerad av att jag klarat av detta äventyr och lovade mej att jag när som helst skulle få följa med Juan tillbaka och stanna så länge jag ville.

Jag var trött, genomsvett, genomlortig, och doftade svett, häst och allt möjligt annat. Jag ville hem. Naturligtvis hade jag missat sista guagvan men Ginas mormor gick ut och stoppade alla fordon som kom. Det första var isbilen där jag gärna skulle få åka med men hytten var full så jag skulle få åka i skåpet och där var det 4 grader varmt så jag tackade nej. Men sen kom det en pickupp med bananer och där fick jag klättra upp på bananlasten och åka med. Kom hem sent på kvällen och en dusch hade aldrig känts så bra tidigare. Nu sitter jag ledbruten och skriver ner en del av de intryck jag fick av utflykten och hoppas att jag skall kunna göra om det någon gång när kroppen känns normal igen. Jag förstår nu också hur Buffalo Bill kände sig ibland. Vad jag inte förstår är hur dom kan använda trånga jeans när dom jobbar som cowboys.

26 februari 2007 Rapport 7 från Puerto Plata Elen är ganska dyr här

Kenneth Myrvold

Med beundran har jag studerat Dominikanernas uppfinningsförmåga när det gäller att skaffa pengar och samtidigt att spara så mycket som möjligt. Elen är ganska dyr här, men det drabbar bara de cirka 5% som betalar för sin el. (min hyresvärd tillhör dom som betalar och har detta som förklaring varje gång jag klagar på hyran)

Cirka 95% stjäl sin el genom att koppla sig direkt på ledningen, men nu har elverket tröttnat på detta och anställt 50 personer som med små picup-bilar, med stege på flaket, åker runt och klipper strömmen, dom jobbar mellan 8 på morgonen till 5 på eftermiddagen och hinner med varenda gata i hela staden på 2 månader. Lönen är inget att skryta med men med lite uppfinningsrikedom så har dessa "klippare" skapat egna företag som genererar ordentligt med pengar. Efter att man klippt strömmen på en gata så kommer "klipparna" tillbaka på kvällen, när det mörknat, med samma stegar men med andra bilar, och erbjuder sig att tjuvkoppla strömmen åt folk och avgiften dom tar för tjuvkopplingen gör dom till förmögna människor, samtidigt som folket för en billig penning får ström i ytterligare 2 månader innan dom klipper igen. Efter ett tag så blir det för jobbigt att jobba åt elverket på dagarna och med tjuvkoppling på kvällarna så då anställs folk som erbjuder tjuvkoppling, på kvällarna och ytterligare arbetstillfällen har därmed skapats.

Besökte huvudstaden, Santa Domingo, för några dagar sedan och där hade man rationaliserat processen. Där knackade man på dörren till det huset där man skulle klippa och erbjöd sig att låta bli om en lämplig "tjuvkopplingsavgift" betalades, sedan kryssade man bara i sin lista, till elverket, att man klippt strömmen. En massa arbetstillfällen har skapats och många har höga inkomster, alla är nöjda förutom kanske elverket.

17 februari 2007 Rapport 6 från Puerto Plata Vägen till tandläkaren

Kenneth Myrvold

Jag har tröttnat på rapportering av vägbygget, det blir nog som Tysken sa "forever". Det sista som hänt där är att man skaffade fram en flaggvakt som skulle dirigera trafiken mellan grushögarna. En Dominikan i knallgrön keps, utrustades med en flagga och skulle lösa trafikproblemen. Stackars kille, han trodde nog att det var 17:e maj och att han befann sig på Karl-Johan i Oslo. Han vinkade med sin flagga åt alla bilar han såg och det blev helt stopp i trafiken. Så småningom tröttnade en bilist och utrustad med en stor pistol, gick han fram till flaggvakten och sa åt honom att försvinna och det gjorde han. Han kastade flaggan i närmaste container och sprang därifrån. Nu flyter trafiken igen, om än trögt.

Var på återbesök hos tandläkaren, den här gången i kliniken inne i djungeln. Det är en spännande plats där man förflyttas 200 år tillbaka i tiden. Alla förflyttningar sker med häst, när barnen börjar skolan får dom sin första häst som i regel är en liten mula och med denna tar dom sig till och från skolan. Utanför varje bar och butik finns en träslå där man binder sina hästar när man är inne och handlar, precis som Buffalo Bill gjorde.

Hur som helst. Tandläkarbesöket gick bra men på grund av lite förseningar missade jag sista bussen hem. Hotellet längst nere i byn hade stängt för 4 år sedan. Jag fick övernatta i klinikens väntrum och tandläkaren bedyrade att det var helt ofarligt eftersom jag var vän till hövdingfamiljen i byn, men för säkerhetsskull utrustades jag med en machete som jag hade bredvid mej i sängen. Vaknade på morgonen och var dyblöt. Det regnade som spön i backen och plåttaket som säkert funnits på ett halvdussin andra hus innan det placerades över väntrummet, läckte som ett såll. Hittade en hårtork som jag torkade kläderna med så att jag kunde ta första bussen hem till Puerto Plata.

Har studerat elverket och dess kunder och det är lite speciellt, men det får jag ta i nästa rapport.

10 januari 2007 Rapport 5 från Puerto Plata Gina, julklappar och tandvärk

Kenneth Myrvold

Jag bet av en tand i julhelgen och det var stängt överallt, vad gör man? Jag ringde hem till min tandläkare, Gina, och hon lovade hjälpa mej trots att hon var ledig. Vi träffades på hennes klinik som var utrustad med tandläkarutrustning som hennes släktingar ratat när dom emigrerade till Spanien för många år sedan. Jag fick lägga mej på britsen och behandlingen började. Efter ett tag visade det sig att det var någon ingrediens som saknades för henne så hon bad mej ligga kvar medan hon sprang ner till apoteket och gjorde nödvändiga inköp.

Efter en halvtimme, satte jag mej upp. Efter en timme gick jag hem. Efter fyra dagar ringde jag henne och frågade om jag fortfarande måste gapa stort eller om det var tillåtet att stänga munnen ett litet tag. Hon bad om ursäkt, hon hade träffat släktingar som kom med julklappar och totalt glömt bort sin klient.

Jag fick en ny tid och den här gången fullföljdes reparationen, hon hade visserligen inget vatten att skölja munnen med, men hittade en ljummen öl och det fungerade ju lika bra. Hon påstod att jag hade hål i en framtand också, vilket jag starkt betvivlade, så från sin lilla vita handväska som hängde där salivsugen egentligen skulle finnas, tog hon fram en rund puderdosa med spegel i locket för att jag skulle få se. Eftersom jag låg ner på britsen så fick jag samtidigt allt puder tömt över mig, det löste hon genom att använda luftmunstycket, vilket framkallade en tät dimma av puder.

På fakturan hade hon sedan tagit med en öl för 60 peso och puder för 100 peso. Jag betalade för ölen men vägrade att betala för pudret eftersom det mesta av det fortfarande fanns kvar, som ett dammlager, inne på kliniken.

22 december 2006 Rapport 4 från Puerto Plata Gun och Camilla på besök

Kenneth Myrvold

Gun och Camilla kom och hälsade på och eftersom närmaste grannen är en skönhetssalong så tillbringade dom största delen av semestern och största delen av semesterkassan där. Efter att dom varit här en vecka så började man bygga ut salongen, ett arbete som avslutades direkt när Gun och Camilla åkte hem, så det blev en halvfärdig vägg och sedan var pengarna slut. Ägaren frågar mej nästan dagligen om inte Gun och Camilla snart kommer tillbaka, det är väl förmodligen den enda finansieringsmöjligheten han har just nu.

När jag växte upp fick jag lära mej att naglar och hår skulle klippas kort men för Gun och Camilla var det precis tvärtom, hårförlängning och nagelförlängning. Hur kan det ha blivit så? Jag tordes dock inte klaga för då skulle dom bara säga att detta berodde endera på uppfostran eller arvsanlag, så jag skulle få skulden hur som helst.

En dag blev det i alla fall på playan för dem. Dom var riktiga Dominkaner för en dag. Åkte hemifrån till Sosua i en 9 sitsig Toyota (en sk guagva) där dom lyckades klämma in 27 personer. Dom hade dock tur eftersom dom klämdes in längst fram, för längst bak satt en Dominikan med en ilsken tupp som hackade på alla han kom åt. Väl framme på playan fick dom tränga sig igenom barriären av alla Dominkaner som står i vattenbrynet, för att komma ut på baddjup. Dominikaner kan inte simma och står därför i vattnet till midjan och dricker sin rom och skrålar för fullt. Dominikanska damer badar med kläderna på eftersom dom är rädda för att bli med barn annars. Annars är allt sig likt här vägarbetet fortsätter med att man gräver upp och gräver igen hela dagarna. Det är nästan 100% Haitianer som jobbar med detta, dom är mycket fattiga och betraktas nästan som slavar här.

Idag såg jag en Haitian som av misstag lagt sitt lilla smörgåspaket i vägen för en 20-tons ångvält (varför heter det ångvält?) och jag tyckte verkligen synd om honom men han verkade glad ändå och kunde ju skryta med att han hade arbetslagets största smörgås, samtidigt fick jag ju ett tips om hur man kan tillverka Norskt flatbröd.

Nu är jag förmodligen ovän med en granne, han har slutat hälsa på mig. Tuppfäktning är mycket populärt här och grannen kom till mej och visade stolt sin tupp som han ryckt fjädrarna av på undersidan och som han spottade på och gned in spottet på vingarna, han hade fått ett bud på 5 000 peso för tuppen sa han. -Sälj den, sa jag. Du kan köpa en färdiggrillad kyckling på supermercadon för 125 peso. Han har nu slutat hälsa på mej och jag kan inte förstå varför.

19 december 2006 Rapport 3 från Puerto Plata Här är det sig ganska likt Kenneth Myrvold

Alla vägar är uppgrävda för att nytt avloppssystem skall byggas. Ovanför vår bostad (vi bor ganska högt upp i en backe) har dom nu gjort färdigt och lagt ner avloppet i vägbanan och sedan asfalterat. Det blev jättefint, det var bara det att dom som byggde avloppet inte samarbetade med dom som byggde vägen vilket innebär att det mitt i vägen, var 100:e meter, finns en avloppskon som sticker upp 25 cm ovanför asfalten. Ingen har gjort något fel, varken han som byggde avloppet eller han som byggde vägen, så nu skyller de på de som byggde trottoarerna, att dessa var byggda 25 cm för lågt.

I vilket fall som helst så finns det nu ett fungerande avlopp i backen där vi bor, enda problemet är nu att man inte har räknat ut vart man skall göra sig av med avloppet i slutet av backen. Där står det nu 4 Haitianer i en stor bassäng och öser för allt dom är värda, allt öses ut över gatan som nu har 20-30 cm sörja som folk kanar omkring i.

I går byggde dom ytterligare en bassäng nere i backen, så nu står det 8 Haitianer där och öser skit, dygnet runt. Jag tycker synd om dom så varje gång jag spolar toaletten så släpper jag med en 10-peso sedel (2:-) för att i någon mån förgylla deras tillvaro, så nu jobbar dom för fullt samtidigt som dom förmodligen önskar att jag skall drabbas av svår diare och springa ofta på toaletten.

16 december 2006 Rapport 2 från Puerto Plata Väldikad trottoar

Kenneth Myrvold

Förutom lite små incidenter så är det som vanligt här. Dom håller på och gör nya trottoarer där vi bor. Det kommer att bli jättefint när dom väl blir klara. Det blir trottoarer med marktegel och smidda lyktstolpar.

Just nu har det varit ett hundratal Haitianer som grävt ett dike i trottoaren för att lägga ner elkabel, men eftersom det inte fanns någon elkabel och det började regna så rasade diket ihop och dom fick börja om igen, men när dom blev färdiga den här gången så fanns det fortfarande inte någon elkabel så dom grävde igen och la marktegel snyggt och prydligt och när dom var klara med det så kom det elkabel.

Dom fick bryta upp markteglet och började gräva dike för elkabeln igen och när det äntligen var färdigt och markteglet ditlagt igen så visade det sig att dom glömt att lägga dit de avloppsrör som skulle finnas där, så nu är trottoaren uppgrävd igen. Tala om planering. Jag träffade en tysk som bott här några år och jag frågade hur länge de kommer att hålla på med detta. Han svarade "it is forever"

En yngling på vespa körde ihjäl sig här utanför en natt. Han var förmodligen full eller drogad (kanske bådadera) hade bar överkropp och inga skor. Krockade med en bil och flög en bra bit innan han slog i betongen. Han blev liggande livlös, troligen med svåra nackskador. Folk sprang dit och satte honom upp och skakade honom frenetiskt och skrek amigo, amigo och det var väl antagligen då han dog. Sedan sprang dom och bar honom emellan sig och skulle först lägga honom i kofferten på en bil men ångrade sig och fortsatte att bära omkring på honom tills dom bestämde sig för att lägga honom i baksätet på en bil, men ångrade sig igen eftersom han var blodig.

Till slut kom det en picup som skulle köra honom till sjukhuset men då var det så många som ville åka med så han fick nästan inte plats. Dom satte honom emellan sig och huvudet for åt alla håll på honom när dom for härifrån.

Varje dag klockan 11 har vi möte på "11-klubben" då många européer träffas och dricker kaffe på en italiensk cafeteria. Vi kommunicerar på Spanska, Svenska, Norska, Engelska, Tyska och Franska. Vi har det jättetrevligt.

24 november 2006 Rapport 1 från Puerto Plata En granne blev skjuten idag

Kenneth Myrvold

Egentligen så har det inte hänt något särskilt sedan sist men några småsaker har ju inträffat. Igår höll 5 man på hela dagen och gjorde förskalning för trottoarkanten som skulle gjutas, dom var faktiskt duktiga och på kvällen hade 50 meter förskalning färdigställts. I morse kom betongbilen för att fylla på cement i förskalningen, men under natten hade folk stulit all bräderna så förskalningen var borta och vad gör man då? Jo, för att kunna fakturera betongen så måste den ju levereras, så man tippade allt i en stor hög mitt på trottoaren och så var det klart.

På eftermiddagen kom 6 man med spettmaskiner för att försöka få bort betongen. I det här landet är man verkligen duktiga på att skapa arbete åt folk.

Solveig var på Apoteket och köpte sömntabletter igår eftersom granngubben snarkar så att hon har svårt för att sova. Hon fick ett paket 50mg men tog för säkerhets skull bara en halv.

När jag gick hemifrån halv elva, kisade hon lite försiktigt på högerögat för övrigt reagerade hon inte alls. På eftermiddagen vaknade hon till och gick och köpte något pulver som det med rätt blandning skulle bli muffins av, det blev 5 stycken, 4 var stenhårda och den femte delade vi på.

Var på 11:klubbens kafé där européerna träffas klockan 11 varje dag och dit kom en fransman i 80-års ålder med en Dominikansk flicka 18-20 år gammal. Min Norska kompis Reidar viskade till mej "men vad i all världen ska han med denna till" och man kan ju undra. Jag är mycket yngre än denna Fransman så jag visslar fortfarande efter flickorna, men jag kan inte erinra mej varför.

Spanjoren som kommer varje dag meddelade att han hade köpt bil igår, eftersom han aldrig förut haft körkort eller bil så fick han ett körkort med på köpet för ett tillägg av 3000 peso /600 sek/, han tillhör därmed den skaran av 25% bilförare som har körkort. Det finns en körskola här som förfogar över 2 bilar, en Mazda-pickup utan lyktor och en blå Toyota herrgårdsvagn utan lucka bak. Bägge bilarna är så dåliga att man inte kan lämna parkeringsområdet, men efter att man betalt för 3 lektioner så får man ändå körkort.

En granne, 3 hus nedanför oss, blev skjuten idag. Jag gick förbi huset och gjorde krysstecknet (inte korstecknet) och kryssade därmed av att ännu en knarkhandlare hade gått till de sälla jaktmarkerna.

• Lite blandat av varjehanda slag - sida 1

• Här finns mer av - Lite blandat av varje handa slag sida 2

Vill du veta vad som händer under året i Skillingmark? Titta då in i • Aktiviteter

Vill du veta vad som hänt genom åren i Skillingmark? Titta då in i: Arkiv & Nostalgi biblioteket